Till Henrik Arnstad, på alla helgons dag. | Pertti Johannes' blogg

Sveriges mörka historia avslöjas i ny dokumentär

Vår mörka historia står i fokus i TV4:s nya dokumentärserie med samma namn. Den 25 oktober drar det första programmet av tre igång, om rasismens dolda historia i Sverige.

 - Det är inte Sverigedemokraterna som är problemet, menar Gustav Fridolin, reporter och berättare i Vår mörka historia. Rasismens roll i Sverige har varit betydligt större än så, och handlar inte bara om fördomar och undertryckt hat. Makthavare som inte vill ta ansvar pekar gärna på skrikiga högerextremister och säger att det är de som är rasisterna, när bakgrunden egentligen är en helt annan.

 I det första programmet av Vår mörka historia har skolans mest använda historieböcker granskats. Ingen av dem tar till exempel upp Sveriges inblandning i slavhandeln på 1700-talet, eller hur svenska staten under 1800-talet stal stora delar av samernas landområden. Av de läroböcker som granskats är det bara en som tar upp förföljelserna av romer i Sverige, och hur vår invandrarpolitik förhindrade judar från att söka skydd under andra världskriget.
- Jag tror att man kan vänta sig ett helt nytt perspektiv. Jag blev många gånger förvånad av det vi hittade, och jag tror vi kommer att förvåna en hel del tittare också, säger Gustav Fridolin.

 Sveriges historieböcker har hittills skönmålats, men med hjälp av dokumentärserien Vår mörka historia kan nya kapitel skrivas, och den verkliga sanningen lyftas fram.
- Vi svenskar har varit lyckligt ovetande om vår historia. Fram tills nu, avslutar Gustav Fridolin.

 

huom! Något att studera och “forska” inför ditt nästa korståg mot Finland, Henrik? Man blir själv sällan skyldig till någonting så länge man famlar i mörkret på sin lilla skrivkammare i sitt eget lilla glashus. 

Perttikallo

Ex oriente lux? Sven Tuuva

 

4 Comments to “Till Henrik Arnstad, på alla helgons dag.”

  1. Hannu J. says:

    Usch då, vem kunde tro detta!
    Urrasisten Linnés idér grund för tredje rikets irrläror!?! Denne “hönsfarmarnas ledljus” leder sitt “folk” än i dag, djupare in i det nationella överlägsenhetskomplexets dunkla återvändsgränd, av skollitteraturen att bedömma.
    Våra politiker och övriga “humanister” reagerar givetvis genom att reformera undervisningsmaterialet?

  2. admin says:

    Tack Hannu J. – det återstår att se! I väntan på den eventuella revisionen, litet kompletterande material:

    http://www.youtube.com/watch?v=3PSuJa9ST0s

    Av barn och dårar får man veta den osminkade sanningen, eller säkerligen kan Gustav också bidra till, en hel del? :-)

  3. Zico says:

    Arnstad må ha all rätt att belysa de orätter som inträffade under Fortsättningskriget, för de var legio från båda sidor. Krig manar fram en ondska i soldater som de inte ens själva kunde föreställa sig ha innan striden inleddes. Det är naturligtvis rätt av Arnstad att lyfta upp detta, då de finländska frontmännen ofta beskrivs som gentlemän som alltid handlade med en gloria på huvudet. Men vad han så hårt negligerar lyfta fram i sina ”verk” är att det faktiskt fanns en motpart också. En motpart som fick finländarnas handlingar att framstå som marginella i jämförelse. Att se med ena ögat och blunda hårt med det andra, är inte vad jag kallar opartisk historieskrivning. Det är partisk historieskrivning, något som förekommer i en diktatorisk statsbildning och inte något en proffessionell historiker borde befatta sig med. Men Arnstad är ju trots allt främst journalist, ej historiker…

    Vad han också missar är varför Finland anslöt sig som medkrigförande med nazi-Tyskland. Att helt rakt dra slutsatsen att Finland glorifierade nazismen och därför utan egentlig orsak angrep Sovjetunionen och anslöt sig som nazisternas hantlangare, vilket Arnstad vill få det till, är ren omskrivning av verkligheten.

    Finland vilket inte lyckats bilda någon militär union med Sverige, vilket försöktes, stod ensamt 1939, då de med de sovjetiska skotten i Mainila som ursäkt startade försöket till annektering av demokratin. Striderna blev hårda och angreppet misslyckades förmodligen främst tack vare Stalins utrensningar bland Röda Arméns officerare, samt lamslagning av de överlevande ledande medelst politruker med befogenhet att avsätta dessa. Den finska sidans förbands obevekliga insats gjorde förstås sitt till, men med mer kompetent sovjetarmé hade nog utgången kunnat bli annorlunda. Detta till trots förlorades stora delar av Finland, bland annat Finlands andra stad, Viborg. Omkring 400.000 finnar var plötsligt flyktingar i sitt eget land, 70.000 finska söner och förmodat 700.000 ryska hade stupat för att detta skulle komma till stånd.

    Kvar stod Finland, fortfarande utan allierad (även om Sverige hjälpt en del med vapen och frivilliga) med en bräcklig fred och revanchsugen enorm granne. En granne som slickade sina sår och nog inte tagit bort sina lystna ögon från Finland på långa vägar än.

    När så Finland något år senare kontaktades av Tyskland och gavs möjlighet medelst vapen, understöd och mat att återupprätta vad de förlorat, var de inte sena att gå med på detta. Det var fortfarande extremt svårt att få plats med den fördrivna befolkningen från Karelen, svårt med ekonomi och mat till alla. Om Finland inte skulle angripa Sovjetunionen som medkrigsförande, skulle problemen kvarstå plus att man förmodligen skulle fått Tyskland mot sig än en gång (de hade ju redan lovat bort Finland i Molotov-Ribentrop-avtalet). Finland skulle fortsätta vara ett fattigt, svagt land, utan allierade med enorma flyktingproblem. Om Finland tog tillbaka de förlorade områdena skulle detta problem vara ur världen.

    Så – när Tyskland gick till angrepp och Helsingfors utan krigsförklaring bombades, gick finländarna återigen in i krig. Denna gång som angripare. Men är man angripare om man försöker återta det som var en del av ens land för bara något år sedan? Visst, de överträdde sedermera på flera ställen den tidigare gränsen och det är många, bland annat Arnstad, som tycker detta är en hemsk illgärning. Kanske var det inte så smart, kanske ville Mannerheim ha något att förhandla om senare (för den killen verkade veta en hel del om framtiden) och kanske var det faktiskt så enkelt att Finland ville utvidga sitt territorium. Hur som helst, Arnstads hätska inlägg i detta, följs faktiskt inte med ett ord upp om att Sovjet, USA, England, Polen och Frankrike faktiskt gick över gränsen in i Tyskland lite senare i historien. Inte för att jag tycker att det var fel att de störtade nazismen, men att gå in på ett angripande lands område är väl inte så orimligt att det borde betraktas som en totalt ovärdig handling?

    Att nu Mannerheim stoppade sin armé i ett läge där Leningrad inte inneslöts, att Mannerheim givit order om att Murmanskbanans räls (och dess livsviktiga livlina i Lend- Lease) inte skulle bli sprängd i småbitar, att finnarna faktiskt stannade upp överlag och inte gick längre än de gjorde och Hitler ville, borde vara ett bevis om något på att detta inte var någon allians utan två arméer som utan gemensam agenda bortsett från vem fienden var, gick till angrepp nästan samtidigt.

    Så – om man tar Arnstads boktitel till hjälp – vem var alltså skyldig till denna skuld? Man kan självklart beskylla Tyskland och Ryssland för deras expansionsplaner. Man kan även, om man inte tänker hela vägen, beskylla Sverige som inte officiellt kom broderfolket till undsättning (men Sveriges armé var nästan lika försvagad som i nuläget efter 1925 års försvarsbeslut, hade ingen vinterträning att tala om och visste inte om de stod på Tysklands – eller Rysslands – agenda eller ej). Sverige valde en om än feg, men vis väg i det hela. Om man fortsätter, var Frankrike och England förvisso beredda att skicka trupp till Finland, men deras orsak till detta tedde sig väldigt dunkel, vilket både Sverige och förmodligen även Finland kände sig rätt fundersamma över. Truppen skulle marschera över svenskt territorium, förbi viktiga svenska ekonomiska intressen. Vem kunde svära på att de inte stannade upp där och stoppa den svenska exporten till Tyskland? Något som gjort att den svenska armén plötsligt skulle befinna sig på tysk sida i WW2? USA i sin tur ville inte blanda sig i ”gamla världens” stridigheter, de hade förlorat tillräckligt många män i WW1 och det var nog med det.

    Så. Var Finland skyldigt till att de tog till vapen 1939 för att försvara sig? Var Finland skyldigt till någon skuld då de såg chansen och försökte återta sina viktiga områden med hjälp av ett land vars nazistiska politik de förvisso inte stödde, men var den ende som kom med en lösning på problemet? Jag tycker inte det. Om Finland inte agerat som de gjorde, hade det nog slutat med en slutlig annektering antingen av Tyskland eller Sovjetunionen.

    Om Arnstad skulle se hela bilden i detta, hur storpolitik länder emellan fungerade på den tiden, vilka alternativ Finland hade, och faktiskt ställt sig i den finska statsledningens situation, hade han nog inte varit så kritisk. Men nu har Arnstad målat in sig rejält i det här och kommer knappast släppa sin kamp om att svartmåla Finland som ett så extremt nazistsympatiserande land att fortfarande landets nuvarande befolkning borde krypa in under närmaste sten och skämmas. Att hans teser konstant bemöts av fakta och detta smular sönder hans resonemang till total gallimatias, bekommer honom inte, så länge all publicitet gör att herr journalisten blir ännu mer berömd och får ännu en bok såld.

  4. admin says:

    Man tackar och bugar ödmjukt Zico – övriga kommentarer överflödiga!
    Och ni andra: läs gärna denna klockrena, knivskarpa och välfunna analys – Henriks illa dolda agenda börjar bli mera och mera synlig (min egen reflektion)…

Leave a Reply

You can use these tags: <a href="" title=""> <abbr title=""> <acronym title=""> <b> <blockquote cite=""> <cite> <code> <del datetime=""> <em> <i> <q cite=""> <strike> <strong>

Spam Protection by WP-SpamFree